Men han var också en stor stjärna, även om han var liten till storleken, först i Small Faces och sedan i Humble Pie. Dubbelskivan Eat It kom i kölvattnet efter den senare gruppens två mest framgångsrika skivor, Performance-Rockin’ the Fillmore och Smokin’, och Peter Frampton hade ersatts av den lite mer okände Clem Clempson och ett gäng körsångerskor. Skivan består av fyra olika sidor. En sida med rock, en sida med covers, en sida med akustisk musik och en sista sida inspelad live. Det är en lite blandad kompott, kan man säga, ömson trist akustisk folkmusik och ömsom slirig och spretig rock typ Faces och Rolling Stones, det mesta med en rejäl dos nyfunnen soul. Mest kända låten är kanske en skrikig version av Ike & Tina Turners Black Coffee, men den ger mig ingenting speciellt. Inte Ray Charles I Believe to My Soul heller. De akustiska låtarna är mer okej, t.ex Say No More, och titlar som Good Booze and Bad Women och Get Down to it säger kanske det mesta om i vilken kategori de låtarna hamnar och hur de låter.
På den fjärde och sista sidan blir det andra bullar dock. Det är denna som främst föranleder ett köp, om man frågar mig (och det gör man ju). Tre låtar med Marriott och gänget inspelade live och i fantastisk form. Up Your Sleeve, Honky Tonk Women och den 12 minuter långa (I'm a) Road Runner. Speciellt Honky Tonk Women är extremt livlig och inspirerad, tamejtusan den bästa versionen av den låten någonsin. Dessa tre låtar, tillsammans med skivan Rockin' the Fillmore, är kanske inte är det enda Humble Pie man behöver, men ganska nära.
