Att försöka beskriva hur Bone Machine låter är en prövning i sig. Jag var själv väldigt tveksam första gången jag hörde skivan, jag tyckte mest att det lät som när man tvärbromsar med cykeln på en grusväg och ramlar in i grannens växthus. Och då tyckte jag ändå att den erkänt svåra skivan Frank's Wild Years var Tom Waits ditills bästa. Andra kanske skulle säga att det låter som att det är inspelat i ett parkeringsgarage fyllt med skrot och skräp och ett fyllo som sitter på golvet och slår på kastruller. Det är ju i alla fall lite närmare sanningen. Skivan är nämligen inspelad i en källarstudio med cementväggar, fylld med nyuppfunna slagverk och med Keith Richards som hedersgäst. Det skramlar och rasslar och skakar, som när grannen i lägenheten ovanför välter möbler mitt i natten, samtidigt som någon skriker och hostar och gläffser i en mikrofon omvartannat. Svårlyssnat är ordet. Men där ingen nyckel passar, där öppnar tålamodet (eller hur det nu var). Skivan växer. Det som fick mig att kapitulera var den stenhårda och oemotståndliga Going Out West med dess egendomliga entusiasmerande textrader om små bruna korvar som ligger och väntar i sanden och referenser till skådespelaren Anthony Franciosa. Och historierna förstås. För mig är Tom Waits en historieberättare i första hand och det var den sidan som jag fastnade för även här. För Bone Machine innehåller några av Tom Waits allra mest mörka och dödsfixerade historier. Även om man inte alltid förstår vad historierna handlar om så vill man ändå hela tiden veta mer. Som t.ex Murder in the Red Barn. Vad var det som hände där egentligen? Jag vill ju veta! Vad hände med flickan som steg in i en bil och aldrig sågs igen i A Little Rain? Och vad är den där ondskefulla mörka tingesten i Black Wings? Den som ingen någonsin vill erkänna att de har träffat och som en gång ströp en kille med en gitarrsträng.
Allt är dock inte svårgenomträngligt och dystert. Alla som hade tillgång till MTV när det begav sig kommer säkert ihåg den fantastiska videon till I Don't Wanna Grow Up, regisserad av Jim Jarmusch, där Waits cyklar omkring på en jätteliten cykel och spelar på en jätteliten gitarr. Här finns också några av Tom Waits allra finaste ballader i Who Are You (som Scarlett Johansson gjorde en ganska bra skiva av), och den svårt sliriga That Feel där alltså Keith Richards ansluter.
Bone Machine är kanske inte skivan att börja med om man vill lära känna Tom Waits. Eller också så är det precis exakt det.
