Cara Dillon är underbarnet som, sägs det, fick sin musikaliska skolning genom att som barn sitta och lyssna på när fyllon och luffare satt och sjöng gamla folkvisor utanför pubarna i den lilla staden Dungiven på Nordirland. Hur det är med den saken vet jag inte, men jag vet att för den stora publiken slog Cara Dillon igenom 2003 med en inspelning av There Were Roses, en politiskt laddad sång om kriget mellan katoliker och protestanter. Jag vet också att Cara Dillon har en av de vackraste sångrösterna jag hört. En röst som kan få det allra hårdaste och fulaste trollet i skogen att mjukna och fälla en tår.After the Morning är Cara Dillons tredje skiva och det är också den hittills mest lätttillgängliga utan att den är det minsta slätstruken för det. Det är bara något mindre kärva arrangemang än tidigare och det är lite fler personer inblandade. Ett par låtar är t.ex inspelade med en tjeckisk symfoniorkester. Annars är det som tidigare traditionella och nyskrivna irländska folkvisor, framförda på enklast möjliga vis, dvs sång, piano, akustisk gitarr och ibland trummor. Det är onödigt att lyfta fram några låtar framför andra, After the Morning är helt enkelt en av de allra mest spelade skivorna i mitt hus under de senaste åren. Fast inledande Never in a Million Years är ganska oemotståndlig. Och Here's a Health kan få en sten att bli på bra humör.
Nu frågar sig givetvis vän av ordning om det verkligen är tillåtet att tycka om både Motörhead och Cara Dillon samtidigt. Och det är det väl?
