Dr Byrds & Mr Hyde innebar också en nystart för The Byrds. Egentligen var det ett helt nytt band så kanske skulle man inte ens ha kallat sig för The Byrds. Hur som helst, John York från Sir Douglas Quintet, Gene Parsons och Clarence White utgjorde den nya sättningen. Ännu så länge var Roger McGuinn ensam överbefälhavare, låtskrivare och sångare men även det skulle ändras längre fram.
På skivans baksida posserar gruppen som både cowboys och astronauter och det är ganska talande även för musiken. Här finns lite av det mesta. Det är tuff rock i King Apathy III, Bad Night at the Whiskey och Bob Dylans This Wheel's on Fire och det är traditionell country i Old Blue och Your Gentle Way of Loving Me. Och så är det Drug Store Truck Drivin’ Man förstås, det oblyga häcklandet av en känd discjokey i Nashville. Favoriten är nog annars den instrumentala Nashville West som avslutar den första sidan. Andra sidan avslutas med ett skönt medley bestående av My Back Pages, B.J Blues och Baby What You Want Me to Do. Över hela skivan spelar salige Clarence White sagolik gitarr.
Jag bryr mig inte om att Dr Byrds & Mr Hyde sålde jättedåligt och jag bryr mig inte om att Roger McGuinn inte gillar skivan. Jag vet vad jag gillar och jag gillar Dr Byrds & Mr Hyde. Det är kosmisk countryrock när den är som bäst. Fast omslaget är gräsligt.
