"Good old Coe. There's someone who is different." (Johnny Cash)Den första låten jag hörde med David Allan Coe var låten Age 21. En mörk historia om att åldras bakom galler. Efter det var jag fast jag också. Johnny Cash och Merle Haggard lät ju aldrig så här.
Jag har skrivit om David Allan Coe, denne countrymusikens värsting, tidigare, då om Unchained och Human Emotions, så jag orkar inte lägga mer plats på hans historia här och många har ju redan sin bestämda uppfattning om honom ändå. Penitentiary Blues är iallafall Coes debutskiva och är en av de skivor som hans rykte vilar på och som gjort att honom till en hjälte och en kultfigur för många yngre artister.
Skivan spelades in något år efter att Coe muckat från Marion Correctional Institution, det sista av en lång rad fängelser han satt på under sin ungdom. Det sägs ofta att Coe mördade en annan intern i fängelset efter en obetydlig dispyt, men det finns inga egentliga uppgifter som styrker detta. Troligtvis är det bara en ytterligare skröna spridd av Coe själv, men skivbolaget var såklart snabba med att använda det i marknadsföringen. En skiva om livet i fängelse skriven i ett fängelse osv. Men det är precis så det låter. Det är rå elektrisk blues med drag av rockabilly och Screamin’ Jay Hawkins. Coe pratsjunger med brännande intentsitet och låter verkligen som att han är på väg att ta någon stackare av daga. Bland musikerna märks bl.a Charlie McCoy och Ken Buttrey, som vid denna tidpunkten också spelade med Bob Dylan, och Karl Himmel som senare spelade mycket med Neil Young.
Texterna handlar som sagt nästan uteslutande om livet på insidan, inte sällan med en hel del svart humor. Det börjar med titellåten, den sugande Penitentiary Blues, om ankomsten till fängelset och chocken över att tvingas arbeta för första gången i livet. Sedan radas historierna upp en efter en. Cell #33 handlar om fången som får ett brev hemifrån som får hans hjärta att brista och drömmar att krossas. Death Row handlar om fången som beställer in sin sista måltid. Det är dock ingen vanlig måltid som efterfrågas. Det ska vara friterade fladdermusvingar, benet från en giraff, tårar från ett nyfött barn och en spindels vänstra öga. ”I’m ready to die now, as soon as I eat this last meal”.
Konstigaste låten är Monkey David Wine där sångaren berättar om sitt recept på hembränt (eller cellbränt snarare) innan han plötsligt börjar yla och skrika som en besatt häxdoktor. Monkey David wine, it’s gonna make you lose your mind! Går inte att beskriva, måste höras.
För många är Penitentiary Blues Coes bästa skiva, för ännu fler är det hans enda bra skiva. Det håller jag kanske inte riktigt med om eftersom jag tycker att Coe kom mer till sin rätt först på senare skivor som t.ex Human Emotions och Castles in the Sand. Men att det är en stark och speciell skiva ändå står nog utom alla tvivel. Gillar man outlaw-country är det kanske t.o.m en av de skivor man bara måste ha.
Fem år efter Penitentiary Blues skrev Coe låten Would You Lay with Me in a Field of Stone till Tanya Tucker och kvitterade ut en guldkantad biljett till Nashville. Men då hade Nashville egentligen redan tröttnat på honom för länge sedan. Men det är ju en annan historia.
