Black Oak: Race with the Devil (1977)

Jösses, det här var inte så dåligt som jag mindes. När jag nyligen plockade fram Race with the Devil igen var det åratal sedan jag lyssnade på den senast. Black Oak Arkansas är en av mina absoluta favoritgrupper så jag ville ge skivan en chans till. Och den tog den!
    Efter nästan ett dussin toppsäljande skivor i bagaget hade populariteten 1977 till sist dalat för Black Oak Arkansas. Det var nya tider, sydstatsrock var ute (den dog i samma ögonblick som Lynyrd Skynyrd krashade med sitt flygplan) och sångaren Jim Dandy Mangrum och gitaristen Jimmy Henderson fann sig nu ensamma kvar från den gamla gruppen. I ett sista försök att klara livhanken knoppade man av gruppnamnet till bara Black Oak och bytte skivbolag till klassiska Capricorn Records. Det gick sådär. De två skivorna man spelade in för Capricorn gjorde ingenting annat än att ytterligare bekräfta, åtminstone försäljningsmässigt, att gruppens tid var förbi.
    Race with the Devil är den första av de två Capricorn-skivorna och det finns ju som sagt en del guldkorn. Titellåten t.ex är både inspirerad och fartfylld och full med gitarrsolon. En klart godkänd inledning på skivan. Riktigt bra är också en cover på Not Fade Away. Jag vet, en cover på Not Fade Away låter kanske inte så lockande, men det låter faktiskt väldigt bra. Man har dubblat speltiden och format om låten till något som mer liknar det gamla grisiga Black Oak Arkansas-soundet med tre gitarrer som spretar åt tre olika håll och en sångare som håller låda lite som han känner. En klart godkänd avslutning på skivan. Däremellan är det egentligen bara Feels So Good och eventuellt Daisy som får godkänt. Resten är smör och solsken och en fingervisning om hur nästa skiva, I'd Rather Be Sailing, kom att låta. Fånigast är Freedom där det låter som att man sjunger "got to have my burrito" i refrängen.
    Summa summarum: två toppenlåtar, två godkända och fyra dåliga. Det är väl ganska okej ändå?