Outlaws från Tampa i Florida hade det mesta. De spelade som Allman Brothers
Band och sjöng som Eagles. De hade tre kompetenta gitarister, fyra bra sångare och
lika många låtskrivare och rönte stora framgångar med de tre första skivorna. Allt var frid och
fröjd och klackarna i taket. Eller inte alls. Musikaliska meningsskiljaktligheter (som det brukar
heta) började splittra gruppen. Huvuddelen av manskapet ville spela rock medans Henry Paul drog mer
åt countryhållet. Så den senare drog och bildade senare
Blackhawk. Sakta men säkert rann allting ut i sanden. 1994 var sångaren och gitaristen Hughie Thomasson ensam kvar från glansdagarna.
Fansen drömde såklart om en återförening av den klassiska sättningen men den
drömmen tog tvärslut i februari 1995. Det var då Billy Jones satte bössan mot
huvudet och tryckte av. Inte ens tre veckor senare följde Frank O'Keef efter. För
Thomasson var detta spikarna i kistan. Han lade ner Outlaws och gick med i
Lynyrd Skynyrd istället.
Men historien slutar ju inte där. Efter att också Thomasson trillat av pinnen 2007
trodde nog de flesta att Outlaws var ett minne blott. De flesta men inte
riktigt alla. 2008 annonserade Henry Paul ut att han ämnade axla kappan
igen tillsammans med den ursprunglige trummisen Monte Yoho. En
ny skiva, It’s About Pride, släpptes 2012, och fyra år senare är det alltså dags för den här liveskivan.
Så äre nåt bra då? Jodå, det är ganska bra. Det är rasande snyggt och det mesta är sig faktiskt likt från förr. Stämsången sitter som en sportmössa och gitarrsolona byter
av varandra. Precis som det ska vara alltså. Dessutom sitter man ju på en låtskatt som, om man frågar mig (och det gör man ju), överglänser Lynyrd Skynyrds. Låtar som There Goes Another Love Song, Hurry Sundown, Gunsmoke, Song in the Breeze och så klart Green Grass and High Tides. Ett litet problem bara, åtminstone för mig, är kanske att flera låtar förr sjöngs av Hughie Thomasson, som var en mycket bättre och tuffare sångare än den lite tjatigare Henry Paul. Men det fungerar och det är det viktigaste.
Lite överraskande är annars att de nyare låtarna fungerar så bra. Starka låtar som Hiding Out in
Tennessee och Bad to the Bone står sig väldigt bra bredvid det gamla. Intressant är också att man plockat fram låten Cold Harbor från fiaskoskivan Soldiers of Fortune. Dessutom bjuder man på eminenta versioner av So Long och Grey Ghost, den gastkramande hyllningen till Ronnie Van Zant, som båda ursprungligen gavs ut på Henry Pauls första soloskiva. Slutligen rundar man av med en våldsam Ghost Riders in the Sky. Det är väl egentligen bara den träaktiga It's About Pride som man hade klarat sig utan. Det är lite för mycket sentimentalt flaggviftande och rebel pride för min smak.
Sammanfattningsvis kan man säga att Legacy Live är en ursnygg och värdig hyllning till den egna historien och till forna bandmedlemmar och kamrater som stupat längs vägen, men det är också en stark påminnelse om att det fortfarande finns betydligt roligare saker än Molly Hatchet i den här genren om man är intresserad. Jag kan alltså inte tänka mig att någon som gillar klassisk sydstatsrock kan vara speciellt missnöjd med en investering.
