Hello, I'm Johnny Cash (1970)

Johnny Cash gjorde ganska många oumbärliga skivor men de var långt ifrån alltid fyllda med helt igenom oumbärliga låtar. Den här är dock helt utan utfyllnad. Bara kalaslåtar helt igenom. Inte så konstigt kanske. Karln var ju i sitt livs form efter framgångarna med skivorna At Folsom Prison och At San Quentin och musikaliskt fortsätter det också i samma oefterhärmliga stil. Alltså stenhård och sträv boom-chicka-boom-country och rockabilly.
     I sällskapet runt mannen i svart finns som vanligt Marshall Grant, Fluke Holland och Carl Perkins (brorsan Luther Perkins hade ju eldat ihjäl sig ett halvår tidigare). Och The Carter Family förstås. Men det är Johnny Cash själv som allt handlar om och här sjunger han med sällan skådad auktoritet och övertygelse. Den orubbliga kraften med vilken han attackerar låtar som t.ex Southwind, Devil to Pay och See Ruby Fall (skriven tillsammans med Roy Orbison) är omtumlande. I Blistered låter han direkt livsfarlig.
     Bästa låten är kanske Kris Kristofferssons märkliga To Beat the Devil. Kristoffersson skrev låten om Cash fast enligt historien var Cash inte riktigt medveten om detta när han spelade in den. Vilket är både roligt och märkligt.
     Sammanfattningsvis kan man säga att om Hello I'm Johnny Cash saknas i skivsamlingen så är det något som är fel. Placera den mitt emellan San Quentin och senare saker som t.ex Unchained.