Blues for Allah spelades in när Grateful Dead egentligen hade paus. Iallafall från turnélivet. Kanske är det därför skivan låter så levande. Kanske kunde de för en gångs skull ta sig tid till att låta musiken ta form i studion, istället för att som brukligt stressa in med färdiga låtar och spela in. Gissar jag. Det är i alla fall så det låter. Det har bland samlare länge funnits mängder med överblivet material från inspelningen av Blues for Allah på bootlegs och på dessa hör man tydligt hur gruppen letar fram melodierna likt en fri jazzgrupp. Ibland leder det absolut ingenstans, men ibland uppstår plötsligt en liten melodislinga som man plockar upp och utvecklar till en låt. Resultatet blev ovanligt lyckat måste man säga.
Om jag börjar från slutet, som jag alltid gör när jag läser tidningar, med skivans sista låt, Blues for Allah, så kan jag snabbt konstatera att det är ett stycke för sig som nästan inte låter sig beskrivas. Fantastiskt och gräsligt på samma gång. Låten består av flera delar, bl.a Sand Castles and Glass Camels och Unusual Occurrences in the Desert, och är någon slags tokig blandning av Gregoriansk sång, arabiska rytmer och sjungande syrsor inspelade i gräset utanför Jerry Garcias hus. Enligt upphovsmännen själva är det en hyllning till Faisal bin Abdul Aziz, kung av Saudiarabien (och Dead-fan) som mördades samma år, men för de flesta andra är det tolv minuter man hoppar över.
När det gäller de mer normala låtarna så är nästan allt på första sidan (eller första halvan om man har cd) klassiskt material som Dead spelade flitigt på konsert ända fram till the bitter end. Det börjar med den för alltid ihopnitade trion Help on the Way, Franklin's Tower och Slipknot och speciellt Jerry Garcia är i kalasform men hela gruppen spelar i full symbios med varandra, nästan som ett enda stort instrument. Sedan följer den instrumentala King Solomon's Marbles som mest låter som de improvisationer som live kallades för Space.
Skivans mest kända låt är nog den funkiga The Music Never Stopped, en bra och typisk Bob Weir-låt som precis som Playing in the Band har löskokta partier som lämpar sig för äventyrliga musikaliska utflykter live. Låten har även Steven Schuster på saxofon och tuff körsång av Donna Jean. Den senare hörs också väldigt bra på den ypperliga Crazy Fingers som inleder skivans andra sida. De flesta Deadheads verkar tycka att Donna Jean (som en gång i tiden körade för Elvis Presley på bl.a singeln Suspicious Minds) bara förstörde och var i vägen, men jag gillar verkligen hennes halvsubtila röst i kombination med Weir och Garcia. Men jag är ju förstås ingen Deadhead så jag förstår väl bara inte bättre.
Blues for Allah är en snortajt och varierad skiva som kanske bättre än någon annan fångar var Grateful Dead stod musikaliskt under mitten av 70-talet. Det blev dessvärre också gruppens sista riktigt spännande skiva om man frågar mig (och det gör man ju). Nästa gång Dead gick in i en skivstudio använde de demonproducenten Keith Olsen och det gick förstås helt åt skogen.
